Jag försöker motionera i den mån jag hinner och har lust. När backen inte är täckt av snö brukar jag och en kompis mötas upp för en joggingtur tillsammans i Storvretas skogsdungar. Jag trivs som bäst när jag får motionera längs snåriga skogsstigar. Idag startade dock dagens träningspass med ett terapeutiskt samtal med kärlek och relationsproblem i centrum.

Den osympatiska vännen

Min träningskompis var singel i närmare tio år när han för ett år sedan träffade en tjej som han snabbt blev förälskad i. De verkade ha det härligt tillsammans och det gladde mig att han hittat en själsfrände som förstod hans “märkliga” sidor. Han är nämligen är inte enkel att ha att göra med, min gode vän. Vi påminner om varandra på den biten, för jag är enligt min fru allt annat än enkel att leva med.

När vi joggat igång tog han upp ett relationsproblem med sin tjej. Det blev en lång berättelse (i manliga termer) och när han var klar funderade jag på vad problemet egentligen handlade om. Jag är inte känd för att vara en stöttepelare när det kommer till att “prata ut” så han förväntade sig kanske inga ingående tips från min sida. Däremot något mer djupgående än det svar han fick. I min värld är det nämligen bättre att ge ärliga men kloka råd istället för att säga sympatiska men falska saker. Min väns relationsproblem kändes som nonsens och jag uppfyllde min roll som osympatisk även den här gången. Jag sa åt honom att sluta leka tonåring och bli en riktig man. Han blev lite stött först, men faktum är att jag aldrig sett honom löpa med sådant sting som efter min osympatiska stöttning!

Så vad tycker ni? Är det inte i grund och botten bättre att vara ärlig mot vänner? Min fru tycker jag är onödigt hård mot min omgivning, men å andra sidan tycker jag hon är för tam mot sina vänner.